Integritet, offentlighet och effektivitet
Den tidiga fredagskvällen har ägnats åt Journalistförbundets debatt i ämnet ovan vid Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Tyvärr missade Vänsterpartiet flyget och Piratpartiet fick någon sjukdom så jag blev ensam på scen med Journalistförbundets ordförande och en lika trevlig fotograf.
Vi gick igenom hela spektrumet i ämnet från buggning till hur och i vilken form offentliga handlingar skall lämnas ut till medborgarna. Debatten om integritetens utgångspunkter och dess målkonflikter har debatterats och balanserat i hundra år och kommer säkert att göras i några hundra år till. Samhället utvecklas och dess lagliga fundament lika så. Jag stod upp för balans och vettiga verktyg för brottsbekämpningen. En vanlig dag på jobbet så långt.
Det fanns en oro för några av Integritetsskyddskommittén förslag (SOU 2008:3). Inte minst gäller det frågan om att i brottsbalken införa en bestämmelse om olovlig fotografering, som i princip gör det förbjudet att utan lov fotografera eller filma personer som befinner sig på platser dit allmänheten inte har insyn. Problemexempel var att fotografer inte skulle få fotografera t ex misstänkta som grips i ute i urskogen eller att politiker som väljer att avbryta en intervjusituation i ett slutet rum inte skulle få fotograferas. Lovade nästan på stående fot att dessa exempel inte skulle innebära ett ”fotoförbud”. Jag kan dock förstå att seriösa journalister med etiken i ryggraden har svårt att förstå varför regleringen behövs. Det är ju ytterst sällan seriösa journalister som kränker integritetsvärden för medborgare i allmänhet eller offentliga personer i synnerhet.
Debatten om det skall tillskapas en laglig rätt att få ut offentliga handlingar väcker frågan om allt som är tekniskt möjligt också automatiskt skall vara lagligt. Det gäller ju verkligen inte för staten – så klart. Men skall medborgare ha rätt till allt som är möjligt när det gäller offentliga handlingar? Ryggraden säger reflexmässigt ja. Men. Tänk om någon plockar ut allt offentligt, alla register, och sätter till en enorm datakraft och samkör rubbet. Vems integritet skyddar vi då? Hur kan sådan informationskraft brukas och missbrukas? Är det för att möjliggöra tillskapandet sådant vi har offentligheten som grundbult? Jag måste få fundera lite till. Frågan utreds just nu.
Vi gick igenom hela spektrumet i ämnet från buggning till hur och i vilken form offentliga handlingar skall lämnas ut till medborgarna. Debatten om integritetens utgångspunkter och dess målkonflikter har debatterats och balanserat i hundra år och kommer säkert att göras i några hundra år till. Samhället utvecklas och dess lagliga fundament lika så. Jag stod upp för balans och vettiga verktyg för brottsbekämpningen. En vanlig dag på jobbet så långt.
Det fanns en oro för några av Integritetsskyddskommittén förslag (SOU 2008:3). Inte minst gäller det frågan om att i brottsbalken införa en bestämmelse om olovlig fotografering, som i princip gör det förbjudet att utan lov fotografera eller filma personer som befinner sig på platser dit allmänheten inte har insyn. Problemexempel var att fotografer inte skulle få fotografera t ex misstänkta som grips i ute i urskogen eller att politiker som väljer att avbryta en intervjusituation i ett slutet rum inte skulle få fotograferas. Lovade nästan på stående fot att dessa exempel inte skulle innebära ett ”fotoförbud”. Jag kan dock förstå att seriösa journalister med etiken i ryggraden har svårt att förstå varför regleringen behövs. Det är ju ytterst sällan seriösa journalister som kränker integritetsvärden för medborgare i allmänhet eller offentliga personer i synnerhet.
Debatten om det skall tillskapas en laglig rätt att få ut offentliga handlingar väcker frågan om allt som är tekniskt möjligt också automatiskt skall vara lagligt. Det gäller ju verkligen inte för staten – så klart. Men skall medborgare ha rätt till allt som är möjligt när det gäller offentliga handlingar? Ryggraden säger reflexmässigt ja. Men. Tänk om någon plockar ut allt offentligt, alla register, och sätter till en enorm datakraft och samkör rubbet. Vems integritet skyddar vi då? Hur kan sådan informationskraft brukas och missbrukas? Är det för att möjliggöra tillskapandet sådant vi har offentligheten som grundbult? Jag måste få fundera lite till. Frågan utreds just nu.
Kommentarer