Artikel i Tidningen NU

Ökad trygghet och minskad passivitet för unga

Aktivitetsersättning är de ungas förtidspension eller sjukersättning, som det heter. Sitt namn till trots erbjuder den inte särskilt mycket aktivitet och inte heller mycket stöd. Allt för många unga slussas in i förtidspension utan ordentlig kontroll av arbetsförmåga och allt för få, av dem som har möjlighet, får stöd att komma ut på arbetsmarknaden. Det är därför glädjande att vi i Alliansen satsar en halv miljard på att förändra detta. Detta är, anser vi, ett första steg på vägen, men framöver vill vi i Folkpartiet gärna se en större reformering.

Idag är Aktivitetsersättningen för fyrkantigt och saknar anpassning till individen. Unga med funktionshinder så allvarliga att de med största sannolikhet aldrig kommer att kunna arbeta måste år efter år göra arbetsförmågebedömningar, fylla i papper och begära förlängning av sitt aktivitetsstöd. Samma tidsintervall gäller också för unga med gott hopp att hitta en väg tillbaka till arbetslivet – för de ungdomarna är ett år istället en mycket lång tid. Unga som på grund av ADHD, Asperger eller annan diagnos inte kunnat fullgöra skolan i tid får också Aktivitetsersättning – även efter att studierna är avklarade – trots att ingen bedömning av arbetsförmåga har gjorts. Det tycker vi innebär att räkna ut dessa ungdomars potential alldeles för tidigt.

Aktivetsersättningen ger både ett dåligt skydd för dem som verkligen behöver det och är för passiv för dem som behöver stöd för att komma tillbaka till arbetslivet. Mycket av det stöd som erbjuds idag kräver en aktiv insats från de unga. Det faktum att många bland ungdomarna har diagnoser som innebär introvert beteende och begränsad förmåga är en dålig kombination med eget ansvar att finna aktiviteter.

Vi menar att aktivitetsersättningen behöver delas in i fler stöd, bättre anpassade till de olika grupperna. Försäkringskassan bedömer att runt en fjärdedel av dem som idag finns i aktivetsersättningen kan klara någon sorts jobb. De ska ha aktiva insatser och hjälp komma in i arbetslivet. Att behöva vänta i ett år är inte rimligt. Samtidigt måste det också finnas en trygghet i att kunna pröva att studera eller arbeta utan att vara rädda för att förlora sin ersättning. Särskilt gäller det unga med depression, ångest eller liknande som innebär en risk för återfall. Här har ett viktigt steg tagits i och med att den tid som aktivitetsersättningen kan vara vilande har förlängts.

Vi anser också att stödet för förlängd skolgång borde vara ett separat stöd. Det är här den stora ökningen av mottagare av aktivitetsstöd sker. Denna grupp står idag för hälften av det totala nybeviljandet. Bakgrunden är att det blivit vanligare med diagnoser av typen ADHD, Asperger osv. Problemet är att diagnosen inte inneburit ett bättre ekonomiskt stöd. Istället har det för många blivit grunden för att hamna i ett passivt bidragssystem. Därför vill vi hålla isär stödet för förlängd skolgång från stöd på grund av nedsatt arbetsförmåga.

Slutligen borde unga med permanent nedsatt arbetsförmåga istället omfattas av sjukersättningen – det vill säga förtidspensionen för vuxna. Det är inte rimligt att unga med svåra funktionsnedsättningar ska behöva förlänga sin aktivitetsersättning varje år. Däremot bör en hög ambitionsnivå vad gäller aktiviteter och sysselsättning kvarstå. Med dagens garantinivå skulle det dessutom innebära ett lyft ekonomiskt.

Johan Pehrson (FP), gruppledare och ledamot av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen
Ulf Nilsson (FP), riksdagsledamot och talesperson i frågor rörande socialförsäkringen