torsdag 28 november 2013

Stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp



Idag skriver jag, tillsammans med Allianskollegor, om stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp i Gotlands tidningar.

Alla barn har rätt att växa upp i trygghet och få en bra start i livet. Att skydda våra barn och unga mot brott och övergrepp är därför en prioriterad fråga för oss i Alliansen.

Alliansregeringen föreslår nu därför en rad lagändringar för att skapa ett ännu starkare skydd för barn mot sexuella övergrepp och kränkningar.

Som ett led i att stärka barns rättigheter mot sexuella övergrepp, sexuell exploatering och barnpornografi införs nu en stärkt lag om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn.

Förslaget innebär att det införs en skyldighet för den som erbjuds en anställning, ett uppdrag eller en praktiktjänstgöring att på begäran visa upp ett utdrag ur belastningsregistret om arbetet innebär direkt och regelbunden kontakt med barn.

Kravet gäller oavsett om man erbjuds en anställning i staten, en kommun, ett landsting, ett företag eller en organisation. Det handlar alltså både om personer som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med barn och personer som är ledare i olika ideella barnverksamheter till exempel en fotbollsklubb, barnkör eller scoutledare.

Som enskild person ska man alltså ha rätt att få ut ett begränsat utdrag om sig själv ur belastningsregistret för att kunna visa upp för sin kommande arbets- eller uppdragsgivare innan en anställning eller ett uppdrag påbörjas.

Samtliga sexualbrott och barnpornografibrott ska redovisas i utdragen och i vilken utsträckning utdragen även ska innehålla uppgifter om andra brott kommer att framgå i en speciell förordning.

Genom detta krav på utdrag kommer föreningar och arbetsgivare att kunna sålla bort direkt olämpliga personer så att de aldrig kommer i fråga för att arbeta med våra barn och unga.

Förutom registerkontroll föreslår Alliansen även att preskriptionstiden för köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande av barn förlängs.

Det innebär att preskriptionstiden för de allra flesta sexualbrott mot barn inte börjar löpa förrän barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år. De båda lagändringarna föreslås träda i kraft den 18 december i år.

Ett starkt och väl fungerande skydd mot sexuella övergrepp och kränkningar av olika slag är en grundläggande uppgift för samhället.

De lagändringar vi nu föreslår innebär att skyddet för barn mot att utsättas för olika former av sexuella övergrepp och sexuell exploatering stärks ytterligare.

Ett starkt straffrättsligt skydd är, tillsammans med andra åtgärder som kan bidra till att förhindra att brott begås och upprepas, av grundläggande betydelse när det gäller att skydda barn mot övergrepp.

tisdag 19 november 2013

Leveranser till SÄPO


Frågan om att bekämpa brott kräver bland annat svåra integritetsavvägningar. Detta gäller inte minst när det handlar om telefonkommunikation av olika slag. Förutsättningarna för att de brottsbekämpande myndigheterna ska få tillgång till uppgifterna regleras i lag. De telefonuppgifter som lagras idag lagras i enlighet med krav i ett EU-direktiv. Innehållet i en kommunikation sparas inte. Den som är skyldig att lagra uppgifterna måste bedriva verksamheten så att uppgifterna utan dröjsmål kan lämnas ut.
 
Det som idag tagits upp i media rör endast ett nytt sätt att få uppgifterna levererade från operatörerna till brottsbekämpande myndigheter.

Enligt RPS föreskrifter ansvarar Säkerhetspolisen för kontakterna med teleoperatörer i dessa frågor.

Idag sker beställningarna huvudsakligen per fax till operatörerna. Det nya sättet, som bygger på ett standardiserat europeiskt gränssnitt, innebär att beställningarna och svaret istället kan ske via datorer.

Trafikdatalagring innebär ett krav att olika uppgifter som uppstår vid kommunikation lagras i sex månader för att kunna användas av brottsbekämpande myndigheter, som till exempel polisen. I grunden är det ett EU-direktiv som bestämmer vilka uppgifter som ska sparas. Av direktivet framgår att medlemsstaterna endast har ett begränsat utrymme att avvika från vad som anges där. Enligt lagen får trafikuppgifterna endast begäras ut av brottsbekämpande myndigheter, t.ex. Polisen.

Förutsättningarna för att de brottsbekämpande myndigheterna ska få tillgång till uppgifterna regleras i lag och gäller oberoende av varför de har lagrats. Det finns också lagreglerat vem som får besluta om inhämtningen av sådana uppgifter och att inhämtningen ska vara av vikt i brottsbekämpningen för att tillstånd ska få ges. En proportionalitetsbedömning ska göras. För att uppgifterna ska få användas i en brottsutredning krävs att domstol har gett tillstånd till inhämtningen. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN) utövar tillsyn över de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel.
 
De brottsbekämpande myndigheternas användning (med undantag för Säkerhetspolisen) av bl.a. hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet redovisas årligen i en skrivelse till riksdagen.

 

onsdag 13 november 2013

Rätt att få provborra?


Lagstiftningen skall tillgodose många olika intressen samtidigt, vilket inte alltid är enkelt. Avvägningen gäller markägarens, statens och näringslivets olika intressen samt en tydlig  miljöhänsyn. Allt detta ska samsas - trots inneboende konflikter. Samhällsintresset av att mineral kan brytas och tas till vara har bedömts vara ett så starkt allmänt intresse att grundlagens förutsättningar för ingrepp i markägarnas rätt är uppfyllda.
 
Naturligtvis är det så att utnyttjande av naturresurser ställer krav på varsamhet mot miljön och människors hälsa. Minerallagen ska därför värna det allmänna intresset av att värdefulla mineraler kan tas till vara på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Att exploateringen av dessa mineralresurser sker på ett hållbart sätt säkerställs bland annat genom att verksamheterna prövas enligt gällande miljölagstiftning. Miljöbalken och minerallagen ska tillämpas parallellt, men försiktighetsprincipen gäller alltid.
 
Det känns därför tryggt att vi i Sverige har världens hårdaste miljölagstiftning som kan pröva en ny gruva enligt konstens alla regler. Även när regeringen gett sitt tillstånd till en ny gruva så måste mark- och miljödomstolen säga sitt innan man kan starta brytningen. Lokala konflikter som kan uppstå med markägare och andra näringar, tex renskötseln, de måste klaras ut i dialog och konstruktiva lösningar. Här måste man gå varsamt fram och vara mån om tidig och tydlig information och kommunikation.
 
När det gäller brytning av uran vill vi att kommunerna skall ha tydligt veto mot en sådan brytning. Detta kommer inte att ändras.
 
Provborrning är däremot tillåtet, inte minst på grund av att ett förbud i sig är meningslöst då mineralerna ligger blandade om vartannat nere i berget och ett prospekterings- och provborrningsförbud, om man alls bryter mineraler, inte går att verkställa. (Det är så att vid all form av mineralbrytning så får man upp små mängder uran, och även andra metaller, utöver den metall som är huvudmetallen vid brytning. Lägger man då förbund på allt som handlar om uran så kommer det att innebära att vi får länga ner hela den svenska gruvindustrin.)

måndag 11 november 2013

Riksdagens utredningstjänst om WHO:s tobakskonvention



För en tid sedan blev jag intervjuad av TV4 och Kalla Fakta angående tobaksindustrins lobbyister och deras kontakter med politiker. Jag bloggade om detta den 17 oktober.

Vid intervjun menade journalisterna från Kalla Fakta att alla möten vi riksdagsledamöter har med lobbyister från tobaksindustrin måste rapporteras in. Allt annat skulle vara i strid med WHO:s tobakskonvention, närmare bestämt artikel 5.3 som handlar om att stater ska skydda sin folkhälsopolitik från påverkan från tobaksindustrin.

Både före och efter intervjun sökte jag med ljus och lykta efter denna information, men lyckades inte hitta den. Därför kontaktade jag efter intervjun med TV4 riksdagens utredningstjänst (RUT) för att få klarhet i hur jag, som folkvald riksdagsledamot, ska förhålla mig till WHO:s tobakskonvention och artikel 5.3. Svaret från RUT finner ni nedan.

Med detta sagt, tycker jag att det är bra med öppenhet - framförallt när det gäller livsfarliga produkter såsom cigaretter. Jag kommer därför att arbeta för att både jag och mitt parti ska upprätta en bra och tydlig rutin på hur vi kan vara öppna med våra möten med olika lobbyister.

Jag kommer också fortsätta mitt arbete i riksdagen om hur marknadsföring av tobak ska begränsas mer än idag, om att kontrollen av att handeln respekterar åldersgränserna ska skärpas och om att Sverige liksom bland andra Finland och Nya Zeeland bör sätta upp ett mål för när Sverige ska vara tobaksfritt.


Rapport från utredningstjänsten:
REGISTERING AV OCH KONTAKTER MED LOBBYISTER

Enligt uppgift har ledamöterna en skyldighet att anmäla/registrera vilka lobbyister de träffar, stämmer detta?

Riksdagsledamöter har ingen formell skyldighet att registrera kontakter med grupper eller enskilda som kan anses vara lobbyister.

I det nedanstående redovisas, såvitt det är av intresse, mycket kortfattat den debatt som förts om en reglering av lobbyister. I en av de mer omfattande forskarrapporterna på området definieras lobbying som ”act of individuals or groups, each with varying and specific interest, attempting to influence decisions taken at the political level”[1].

I en OECD- rekommendation, ”Principles for Transparency and Integrity in Lobbying”, ges följande definition: “Lobbying, the oral or written communication with a public official to influence legislation, policy or administrative decisions, often focuses on the legislative branch at the national and sub-national levels”[2].
Att registrera enskilda organisationer eller personer hör till de mest omdebatterade inslagen när det gäller lagstiftning kring lobbyverksamhet. När det talas om att införa regler om lobbying är det ofta registrering av lobbyister som avses. Den gällande normen internationellt sett har varit och är fortfarande att inte lagstifta om lobbying, men om något, verkar utvecklingen gå mot en ökad reglering[1].
Inte minst i länder med en korporativ tradition, exempelvis Sverige, är det inte oproblematiskt att kategorisera/registrera vissa aktörer som lobbyister, när de samtidigt av regeringen är inbjudna att delta i utredningsarbetet inför reformer på området.

Det finns även andra demokratiska argument som talar emot en registrering. Den hittillsvarande svenska ståndpunkten, uttryckt exempelvis i Demokratiutredningen, går ut på att en registrering skulle fungera som en form av officiell auktorisation av exklusiva maktutövare och därmed riskera att utesluta andra som önskar påverka men som inte är registrerade[3].

I stället för lagstiftning betonar Demokratiutredningen vikten av det öppna samtalet. ”De organiserade intressenas kampanjer för att påverka politiken, i synnerhet lobbning och opinionsbildning, måste i stället granskas av mottagarna, alltså beslutsfattarna (både förtroendevalda och tjänstemän), medierna och i slutändan medborgarna själva”[3]
Argument för och krav på reglering ställs i motioner från riksmötena 2004/05, 2007/08 och 2011/12. I motsatts till Demokratiutredningen menar motionärerna att en reglering skulle kunna vara ett sätt att skapa en ökad öppenhet vid lobbning och mer jämlika förutsättningar att lobba. I motionerna hänvisas bl.a. till Europaparlamentet och USA:s kongress som har tydliga krav på öppenhet och registrering av lobbyister[4].
I sitt ställningstagande till motionärernas förslag hänvisar konstitutionsutskottet till Demokrati­utredningens ovan nämnda slutbetänkande, och de där anförda skälen mot en reglering. Utskottet förklarar sig inte vara berett att förorda en ny utredning i syfte att föreslå lagstiftning på området[5]. Ovan nämnda ställningstaganden får anses vara den nuvarande officiella ståndpunkten ifråga registrering lobbyister.

Referenser


 

torsdag 7 november 2013

Utanförskapet har minskat

Sossarna skriver idag på DN debatt om utanförskapet. Några reflektioner.

Regeringen h a r minskat utanförskapet, vilket Damberg och Repalu inte redovisar. Antalet helårsekvivalenter som lever på någon form av sociala ersättningar minskade med över 200 000 personer mellan 2006 och 2012. Det betyder att även om socialbidragstagarna ökat något, så har det sammantagna utanförskapet minskat. I siffrorna ingår personer som har någon form av sjukersättning, a-kassa, är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller har försörjningsstöd. Denna stora minskning i utanförskapet har lett till att det funnits mer pengar att satsa på välfärden. Utgifterna på välfärden har också ökat med ca 60 miljarder kr i reala termer sedan 2006.


Socialdemokraterna är på väg till ingenstans för jobb
Sysselsättningen har också ökat sedan 2006, vilket ger mer skatteintäkter till kommunerna. Andelen sysselsatta bland dem mellan 16-64 år har ökat sedan 2006.

Socialbidragstagarna ökar i lågkonjunkturer, så har det sett ut under lång tid. Det blir därför fel att jämföra med 2006, då det var högkonjunktur, eftersom vi fortfarande är inne i en lågkonjunktur. År 2000, till exempel, var antalet helårsekvivalenter som lever på socialbidrag högre än 2012. Dessutom har befolkningen ökat i antal sedan 2006. Justerar man för det blir skillnaderna mindre.

Det är dock ett problem att alltfler som egentligen är arbetslösa hamnar i försörjningsstöd. Damberg och Repalu redovisar dock inga åtgärder alls i sin artikel för att ändra på detta faktum. Detta tittar vi dock intensivt på i socialförsäkringsutredningen.  Nyligen presenterade vi underlagsrapporten Kommunala ungdomsanställningar - om välfärdspolitiska vägval bortom aktiveringspolitiken. Mycket intressant.

S har satt upp ett mål om lägst arbetslöshet i EU till 2020, men har inte politiken för att nå dit. Sverige har framför allt en hög arbetslöshet bland unga och utlandsfödda. S höjda skatter på att anställa unga och på servicesektorn gör det svårare för dessa grupper att komma in på arbetsmarknaden.

tisdag 5 november 2013

Polisen i hela Sverige måste dra lärdom av dödsfall i arrest

 
Genom SVT:s senaste granskning har det framkommit att sedan januari 2012 har åtta personer dött i svenska arrester. Sju av dem hade omhändertagits enligt lagen om omhändertagande av berusade personer. I granskningen har experter också uttalat sig om att flera av dödsfallen troligen hade kunnat undvikas om personerna i stället hamnat på en intensivvårdsavdelning på sjukhus.
 
I granskningen har det bland annat berättats om diabetessjuka som misstagits för att vara påverkade och som tagits i förvar. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Polisen behöver rätt utbildning och kompetens för att kunna avgöra vilja personer som behöver sjukvård och vilka som behöver sättas i arrest. Dock ska det sägas att dessa fall sällan är solklara. De allra flesta fall handlar inte om diabetesjuka personer utan personer som missbrukar olika substanser som ofta är väldigt sjuka och trasiga. Men naturligtvis ska den som behöver vård få vård.

Ett annat problem är också att idag kan sjukhus vägra att ta emot personer som de tycker äventyrar säkerheten på avdelningen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) har tidigare markerat att de inte är intresserade av att sjukvården skulle ta över ansvaret för de så kallade fyllecellerna.

På samma sätt som polisen inte kan alla gånger kan avgöra vilken vård som är bäst för den sjuka/påverkade så kan heller inte sjukvårdspersonal alla gånger hantera våldsamma och fulla personer. Därför behövs här en samverkan och detta jobbar Alliansregeringen på.
 
Regeringen har föreslagit att 35 miljoner kronor per år under en treårsperiod anslås för att skynda på utvecklingen av tillnyktringsenheter. Enheterna ses som ett alternativ till de klassiska fyllecellerna.
 
Detta är ett sätt att få ett mer korrekt, humant och medicinskt säkert omhändertagande. Men vi vill också kunna fånga upp de här personerna och föra dem vidare till den vård och behandling som de behöver.
 
Igår intervjuades jag av Rapport om situationen. Se gärna inslaget här.